Insolvensdirektivet och reglerna om skuldsanering

Diarienr: Ju2021/00749

Svensk Inkasso har genom remiss den 2021-02-22 beretts tillfälle att inkomma med synpunkter på betänkandet ”Insolvensdirektivet och reglerna om skuldsanering” (Ds 2021:6).

Sammanfattande inställning

Svensk Inkasso lämnar, dock med de kommentar som lämnas nedan, i huvudsak förslagen utan erinran. De kommentarer som lämnas avser skuldsaneringslagen, men samma justeringar som görs gällande avseende den lagen behöver givetvis göras även i lagen om skuldsanering för företagare.

Uppmaningen att borgenären skall uppge sitt organisationsnummer, 19 § skuldsaneringslagen (och 21 § lagen om skuldsanering för företagare)

I förslaget anges att en borgenär som skall anmäla sina fordringar skall uppmanas att uppge sitt person- eller organisationsnummer.

Det får här uppmärksammas att det torde vara mycket vanligt förekommande att nödlidande fordringar mot skuldsaneringsgäldenärer har förvärvats av utländska borgenärer i form av t ex finansbolag inom och utom EU och att dessa saknar svenska organisationsnummer. Vidare behöver t ex svenska ideella föreningar inte ha organisationsnummer, men har ändå rättskapacitet som juridiska personer.

Att uppställa krav lagtexten på att organisationsnummer skall uppges riskerar, även om det bara rör sig om en uppmaning, att få effekten att borgenärer utan svenskt person- eller organisationsnummer felaktigt kan bibringas uppfattningen att de inte skulle vara behöriga att anmäla fordringar. Kravet på att organisationsnummer skall uppges bör mot denna bakgrund tas bort då det kan innebära ett hinder mot att vissa borgenärer kan ta tillvara sin rätt. Alternativt kan kravet modifieras så att ”…om borgenären har ett sådant” läggs till i lagtexten.

Utbetalningsregeln i 41 a § skuldsaneringslagen (och 43 a§ lagen om skuldsanering för företagare)

Den allmänna preskriptionstiden för privata fordringar är 10 respektive 3 år. Skuldsaneringsbeslutet är enligt 44 § skuldsaneringslagen en exekutionstitel. Det saknas anledning att frångå huvudregeln att den borgenär som erhållit en exekutionstitel kan få betalt i enlighet med densamma såframt fordran inte är preskriberad.

För det fall bestämmelsen skulle införas i sin föreslagna lydelse riskerar såväl gäldenär som borgenärer att hamna i en ohållbar situation. Enligt den nya bestämmelsen skulle en borgenär ha kunnat gå förlustig de medel som inbetalats till Kronofogdemyndigheten samtidigt som samma borgenär enligt 44 § torde kunna begära verkställighet mot gäldenären för att senare och inom preskriptionstiden utfå samma belopp. Även om det i 44 § skuldsaneringslagen anges att verkställighet inte får inte avse annat än vad som redan skulle ha betalats ut till borgenären enligt beslutet om skuldsanering syftar denna bestämmelse nämligen på själva exekutionstiteln och den rätt till betalning som borgenären därigenom tillerkänns. En senare förklaring av Kronofogdemyndigheten att borgenären förlorar rätten till vissa till myndigheten inbetalda medel kan rimligtvis inte påverka den rätt som tillkommer borgenären enligt en lagakraftvunnen exekutionstitel.

Kronofogdemyndigheten bör därför, för de medel som av någon anledning inte kan utbetalas till rätt borgenär, innehålla desamma under fordrans preskriptionstid och först därefter fördela medel mellan övriga borgenärer eller utbetala medlen till gäldenären. Först när denna tid gått och utbetalning till gäldenären eller övriga borgenärer inte är möjlig bör medlen tillfalla staten.

Mot bakgrund av att problemet med medel som kvarstår hos Kronofogdemyndigheten inte förefaller särskilt stort, då endast 1,8 MSEK som inte kunnat betalas ut var innestående hos Kronofogdemyndigheten i maj 2020, finns det skäl att överväga om den föreslagna bestämmelsen alls bör införas – särskilt då den synes syfta till att frångå allmänt vedertagna principer om borgenärernas rätt att erhålla betalning enligt exekutionstitel.

Beträffande frågan om fördelning mellan övriga borgenärer av medel som inte kan betalas ut till en viss borgenär bör det enligt Svensk Inkassos uppfattning framgå redan av lagtexten hur fördelningen skall ske, d v s att den skall ske proportionerligt mellan borgenärerna, men att ingen borgenär skall erhålla ett större belopp än vad den i skuldsaneringen anmälda fordran uppgick till.

I författningskommentaren bör härvid även förtydligas vad som avses med begreppet ”den ursprungliga fordran” som idag används i sammanhanget. Rimligen är det storleken på den i skuldsaneringen anmälda fordran som härvid avses, varför detta begrepp lämpligen bör användas istället.