Svensk Inkasso har genom remiss den 26 juni 2023 beretts tillfälle att inkomma med synpunkter på Finansinspektionens rapport med förslag på nya avgifter.

Sammanfattande inställning

Svensk Inkasso avstyrker förslaget till avgifter för tillstånd och årliga avgifter såvitt gäller inkassobolag som omfattas av tillståndsplikt enligt 2 § inkassolagen. I stället föreslås att avgifterna differentieras, att avgifternas storlek motsvarar de belopp som anges i betänkandet Nya regler om nödlidande kreditavtal och inkassoverksamhet (”Betänkandet”) samt att olika avgiftsnivåer tillämpas beroende på om en ansökan om inkassotillstånd avser ett nytt tillstånd eller en förnyelse av ett befintligt tillstånd.

Svensk Inkasso lämnar förslaget om avgift för tillståndsprövning, såvitt gäller verksamhet som kreditförvaltare inom ramen för lagen om förvärv och förvaltning av nödlidande kreditavtal, utan erinran. Svensk Inkasso avstyrker förslaget om årlig avgift för kreditförvaltare och anser att avgiften bör bestämmas till ett lägre belopp.

Svensk Inkasso avstyrker förslaget om avgifter för anmälan om gränsöverskridande kreditförvaltning.

Avgifter för tillstånd och tillsyn enligt inkassolagen

Finansinspektionen föreslår att ansökan om tillstånd att bedriva inkassoverksamhet placeras i avgiftsklass

H, vilket motsvarar en avgift om 23 800 kr. I Betänkandet föreslogs att ansökningsavgiften för tillstånd att bedriva inkassoverksamhet skulle hänföras till avgiftsklass D–E med en möjlig avgift på 4 000–6 500 kronor, vilket motsvarar ett 4 200–7 000 kronor enligt den timkostnad som nu är gällande. Därtill föreslogs att avgifterna skulle differentieras (se Betänkandet, s. 264).

Staten har inte tidigare sett någon anledning att debitera inkassobranschens företag kostnader för tillståndsgivning eller tillsyn, bland annat då statens kostnader för verksamheten har bedömts som små. Den utredning som ursprungligen lämnade förslag på inkassolag föreslog en möjlighet att debitera avgifter, men förslaget inkluderades slutligen inte i lagen (jfr prop. 1974:42 s. 98). Denna ordning har således varit gällande i snart 50 år. Förslaget att byta tillsynsmyndighet för branschen har inte heller skett i anledning av att staten velat kompensera sig för sina kostnader, utan i syfte att renodla Integritetsskyddsmyndighetens verksamhet.

Även om ett antal inkassoföretag är stora börsföretag är det stora flertalet av innehavarna av inkassotillstånd enligt inkassolagen mindre företag, också enskilda firmor, med inga eller få anställda. För många sådana företag skulle även lägre avgifter innebära stor belastning på verksamheterna och i vissa fall utgöra verksamhetshinder. Sweco konstaterade i den konsekvensanalys som återfinns i avsnitt 11.3.6 i Betänkandet att små företag eller företag som bedriver mindre inkassoverksamhet skulle påverkas mer än större företag, även om avgifterna differentierades. Det skulle, enligt Sweco, kunna innebära att små företag skulle kunna avstå från fortsatt verksamhet och att antalet företag därför skulle kunna minska.

Utredningen delade därför Swecos uppfattning om att höga avgifter kan få negativa effekter för inkassoverksamheten i Sverige. Utredningens slutsats var är därför att hänsyn behöver tas till företagen vid bestämmandet av avgifter (se Betänkandet, s. 263). Svensk Inkasso delar också denna uppfattning. Avgifterna bör därför differentieras med utgångspunkt i omfattningen på inkassoverksamheten och bestämmas till så låga belopp som möjligt, särskilt för de minsta inkassoverksamheterna.

Storleken på de avgifter som Finansinspektionen föreslår är dock väsentligen högre än de avgifter som föreslagits i Betänkandet. De kostnader som Finansinspektionen avser täcka med kostnaderna överstiger också vida de kostnader som Integritetsskyddsmyndigheten uppgivit sig ha för sitt tillstånds- och tillsynsuppdrag (se Betänkandet, s. 267) inom ramen för befintlig ordning. Eftersom inga förändringar föreslagits avseende tillståndsprövningens omfattning eller föremålet för tillsynen förefaller det enligt Svensk Inkasso anmärkningsvärt att Finansinspektionen, utan att ange några närmare skäl för detta, avser debitera avgifter som i så hög grad avviker från förslagen i Betänkandet. Det finns därför anledning att besluta om lägre avgifter.

Mot bakgrund av bestämmelsen i 3 § inkassolagen som innebär att tillstånd för inkassoverksamhet måste förnyas löpande (i dag gäller normalt att tillståndstiden begränsas till fem år), skulle en avgiftsskyldighet medföra att inkassobolagen, trots att inga väsentliga förändringar i verksamheten skett, löpande skulle behöva erlägga avgifter till staten bara för att verksamheten skall kunna fortgå i form av nya ansökningsavgifter, samtidigt som bolagen också skall erlägga löpande avgifter för tillsyn. Det är enligt Svensk Inkasso betydligt rimligare att tillämpa olika avgifter beroende på om en ansökan avser ett nytt tillstånd eller om den anser en förnyelse av ett befintligt tillstånd, där den senare avgiften bör kunna vara väsentligen lägre. Förslaget bör därför ändras i enlighet härmed.

Finansinspektionen föreslår slutligen att den årliga avgiften för tillsyn enligt inkassolagen skall uppgå till 25 000 kronor. I Betänkandet föreslås att tillsynsavgiften bör begränsas till 3 000–6 000 kronor om året och att avgifterna bör differentieras. Första året föreslogs avgiften vara 1 000 kronor.

Vad gäller årliga avgifter för tillsyn delar Svensk Inkasso också den bedömning som lämnas i Betänkandet. Avgifterna bör, mot bakgrund av dagens kostnader för tillsyn, kunna vara väsentligen lägre än de som Finansinspektionen föreslagit. På samma grund som angivits avseende avgifterna för tillstånd bör de årliga avgifterna differentieras med utgångspunkt i omfattningen på inkassoverksamheten.

Avgifter för tillståndsprövning och årliga avgifter för verksamheter som omfattas av lagen om förvärv och förvaltning av nödlidande kreditavtal

Finansinspektionen föreslår att ansökan om att bedriva verksamhet som kreditförvaltare placeras i avgiftsklass L, vilket motsvarar en avgift på 70 000 kronor. Utredningen föreslog i Betänkandet att ansökan om tillstånd att bedriva verksamhet som kreditförvaltare skulle hänföras till avgiftsklasserna K-M, vilket skulle betyda en avgift på 49 000–98 000 kronor. Därtill föreslogs i Betänkandet att avgifterna skulle differentieras (se Betänkandet, s. 268).

Svensk Inkasso har inget att erinra mot att avgiften för ansökan om tillstånd att bedriva verksamhet som kreditförvaltare placeras i avgiftsklass L. Eftersom de bolag som kan komma att söka sådant tillstånd i de allra flesta fall kommer att vara de större bolagen i branschen är skälen för differentiering av avgiften inte lika starka som i fallet med tillstånd enligt inkassolagen.

Såvitt gäller årlig avgift för tillsyn föreslår Finansinspektionen att denna skall uppgå till 100 000 kronor. Finansinspektionen har, utan att närmare redogöra för skälen för sin uppfattning, föreslagit att avgiften skall överstiga den avgift som debiteras för själva ansökan om tillstånd med nästan 40 % och att tillsynsavgiften skall vara fyra gånger så hög som motsvarande avgift för inkassobolagen.

Mot bakgrund av att den verksamhet som kreditförvaltare kommer att utföra inom ramen för den nya lagen i mycket stor utsträckning motsvarar sådan verksamhet som bedrivs inom ramen för sådan inkassoverksamhet som redan omfattas av inkassolagen saknas enligt Svensk Inkasso skäl att föreskriva att en så hög årlig avgift. Detta eftersom i princip samtliga bolag som kommer att bli föremål för avgiften också kommer vara föremål för avgiften för tillsyn enligt inkassolagen. Här borde samordnings-möjligheter finnas som kan bidra till att hålla ner avgifternas storlek. Avgiften bör därför bestämmas till ett lägre belopp.

Avgifter för anmälan av gränsöverskridande verksamhet

Finansinspektionen föreslår att anmälan om gränsöverskridande kreditförvaltning placeras i avgiftsklass G, vilket motsvarar en avgift om 16 800 kr.

Enligt 6 kap. 4 § i förslaget till ny lag om förvärv och förvaltning av nödlidande kreditavtal anges att Finansinspektionen får ta ut avgifter för tillsyn och tillståndsprövning enligt lagen. Rätten att debitera avgifter omfattar således inte, såvitt Svensk Inkasso kan bedöma det, någon rätt att debitera avgifter i anledning av att en anmälan görs enligt 5 kap. 1 § i förslaget till den nya lagen. Finansinspektionens behandling av en anmälan innefattar inte heller någon prövning och kan därför inte anses omfattas av begreppet ”tillståndsprövning”.

I annan lagstiftning som omfattar anmälningsskyldighet föreskrivs uttryckligen att avgifter för anmälningar får debiteras, se exempelvis 5 kap. 10 § 2 st. i lagen (2016:1024) om verksamhet med bostadskrediter, och 23 kap. 12 § 2 st. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

Avgifter kan inte debiteras om de saknar stöd i lag. Svensk Inkasso avstyrker därför förslaget.

Skulle den aktuella bestämmelsen slutligen få en annan lydelse varigenom Finansinspektionen faktiskt gavs rätt att debitera avgifter i det aktuella fallet har Svensk Inkasso i och för sig ingen erinran mot beloppets storlek.