Svensk Inkasso har genom remiss den 2021-08-05 beretts tillfälle att inkomma med synpunkter på betänkandet ”Ersättning till brottsoffer” (SOU 2021:64).

Svensk Inkasso lämnar förslagen utan erinran men lämnar följande kommentarer i anledning av förslaget om en ändrad företrädesordning vid löneutmätning (avsnitt 9.5).

Svensk Inkasso har förståelse för utredningens förslag om ändring av företrädesordningen på så sätt att fordringar som avser skadestånd på grund av brott ges företräde framför andra oprioriterade fordringar. Branschens samlade bedömning är att förändringen i och för sig kommer att vara till nackdel för ett stort antal borgenärer och inkassobolagen, men mot bakgrund av den analys som Kronofogden genomfört (s. 323) förefaller det bortfall av utmätta medel som kan komma att drabba borgenärerna som relativt liten.

Det bör dock noteras att de oprioriterade fordringar som Svensk Inkassos medlemsföretag driver in ofta löper med högre avtalade kredit- och dröjsmålsräntor än fordringar som avser skadestånd på grund av brott. Då sådana oprioriterade borgenärer föreslås stå tillbaka tills brottsskadestånd kunnat mätas ut i sin helhet kommer den totala skuldbördan för den enskilde gäldenären att öka i och med att avräkning av utmätta medel inte först kommer kunna ske mot de skulder som löper med högre ränta. Det kommer alltså att ta längre tid innan gäldenären blir skuldfri än vad som hade varit fallet om skulder med högre räntesatser utmättes först.

Slutligen får också noteras att konsekvenserna för borgenärerna, mot bakgrund av att det i betänkandet föreslås att skadeståndens storlek ökar väsentligt kan komma att bli större än vad som framgår av Kronofogdens beräkningar, som, såvitt Svensk Inkasso uppfattat det, har utgått från de skadeståndsnivåer som tillämpas i dag. En förnyad simulering av konsekvenserna för borgenärerna bör därför genomföras med utgångspunkt i de skadeståndsnivåer som utredningen rent faktiskt föreslår i syfte att fullt ut utvärdera konsekvenserna för borgenärerna.

Svensk Inkasso har genom remiss den 2021-05-31 beretts tillfälle att inkomma med synpunkter på betänkandet ”Gode män och förvaltare – en översyn” (SOU 2021:36).

Svensk Inkasso har inget att erinra mot de förslag som lämnas genom betänkandet men vill särskilt framhålla följande:

Utbildning av förvaltare m.m.

Svensk Inkasso ställer sig positiv till att utredningens förslag att ställa högre krav på gode män och förvaltare samt att dessa skall få mer utbildning om sitt uppdrag än vad som i dagsläget är fallet. Det får framhållas att det i samband med sådana utbildnings- och introduktionsåtgärder är särskilt viktigt att förvaltare ges kunskap om grundläggande regler kring avtalsbindning och andra sådana frågor som krävs för att förvaltaren skall kunna göra en korrekt bedömning av om en viss fordran bör betalas eller inte.

Nationellt register över förvaltarskap m.m.

I betänkandet föreslås att ett nationellt register upprättas över förordnade förmyndare, gode män och förvaltare samt över de personer som har en sådan ställföreträdare. Kopplat till detta föreslås att en särskild registerförordning tas fram som skall innehålla bestämmelser om bland annat innehållet i och övriga egenskaper hos registret, samt om tillgången till registret.

Svensk Inkasso ställer sig mycket positiv till att ett sådant nationellt register upprättas. Det är idag inte ovanligt att inkassoföretag saknar tillräckliga eller aktuella uppgifter om eventuella ställföreträdare och därför exempelvis avsänder kravbrev till enskilda som rätteligen borde ställts till förvaltaren. Det finns också risk att inkassoföretag vidtar rättsliga åtgärder i anledning av fordringar som inkassoföretaget, med vetskap om att ett förvaltarskap anordnats, inte hade vidtagit.

Det är därför av stor betydelse att inkassobolag – i vart fall sådana inkassobolag som bedriver inkassoverksamhet med tillstånd från Integritetsskyddsmyndigheten eller Finansinspektionen – ges möjlighet till direktåtkomst till det nationella ställföreträdarregistret så att uppgifterna i gäldenärsregistren hos bolagen alltid är uppdaterade och korrekta.

Svensk Inkasso har genom remiss den 1 juli 2021 beretts tillfälle att inkomma med synpunkter på promemorian Nya regler för delgivning och bevisupptagning inom EU (Ds 2021:21).

Svensk Inkasso lämnar förslagen i promemorian utan erinran.

Svensk Inkasso har genom remiss den 1 september 2021 beretts tillfälle att inkomma med synpunkter på Europeiska kommissionens förslag till direktiv om konsumentkrediter.

Bakgrund

Europeiska kommissionens syfte med direktivförslaget är att underlätta framväxten av en väl fungerande inre marknad för konsumentkrediter och tillhandahålla en hög konsumentskyddsnivå samt att modernisera konsumentkreditreglerna för att ta hänsyn till de förändringar på området som digitaliseringen medfört.

Svenska inkassobolag kommer i stor utsträckning i kontakt med konsumentkrediter, dels i egenskap av ombud för ett stort antal borgenärer, dels i egenskap av självständiga borgenärer i fall där inkassobolaget själv är fordringsägare efter att ha förvärvat nödlidande kreditfordringar. Svensk Inkassos medlemsföretag berörs därför såväl direkt som indirekt av det föreslagna direktivet.

Ett uttryckligt undantag beträffande avbetalningsplaner som omfattar förfallna krediter bör införas

Direktivets definition av kreditavtal i artikel 3.3 är ”ett avtal genom vilket en kreditgivare lämnar eller förbinder sig att lämna en konsument en kredit i form av betalningsanstånd…”, vilket motsvarar artikel 3.c i
Europaparlamentets och Rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av Rådets direktiv 87/102/EEG (”2008 års Konsumentkreditdirektiv”).

Typiskt sett lämnar inkassobolagen dagligen en mycket stor mängd betalningsanstånd i form av avbetalningsplaner och andra amorteringsuppgörelser avseende förfallna och obetalda krediter. Att så kan ske är till stor nytta för gäldenärskollektivet, då gäldenärer – om dylika anstånd inte var möjliga att lämna – annars i mycket hög utsträckning skulle riskera att drabbas av kostsamma och onödiga rättsliga eller exekutiva åtgärder avseende skulder som de kunnat betala på frivillig väg.

Avbetalningsplanerna ingås genom att avtal träffas med gäldenärerna. Det är därför av vikt att klargöra att direktivet inte avser att träffa betalningsanstånd genom avbetalningsplaner inom ramen för inkassoverksamhet. Från direktivets föreslagna tillämpningsområde, se artikel 2.2.g undantas dock i förslaget endast, såvitt nu är relevant, ”[k]reditavtal som avser ett kostnadsfritt (vår kursivering) betalningsanstånd för en befintlig skuld”.

Då det är förknippat med administrativa kostnader att avtala om, administrera och informera om avbetalningsplaner samt för att skicka ut amorteringsbekräftelser och aviseringar har borgenärer idag rätt att debitera en uppläggningsavgift om 170 kronor per avbetalningsplan samt aviseringsavgifter om 60 kronor per avisering. Dessa avgifter debiteras i enlighet med 4 § 2 st. 3 p. lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. och att borgenärerna kan få kostnadstäckning för dylika åtgärder är en förutsättning för att frivilliga amorteringsuppgörelser skall kunna träffas i så stor utsträckning som sker idag.

Även om direktivförslaget inte i och för sig i denna del innebär någon ändring av vad som stadgas i 2008 års Konsumentkreditdirektiv, finns anledning att nu uppmärksamma frågan. Om förutsättningarna att träffa avtal om avbetalningsplaner skulle ändras så att endast kostnadsfria betalningsanstånd skulle falla utanför direktivets tillämpningsområde skulle detta sannolikt innebära en drastisk reduktion av antalet frivilliga uppgörelser. Vidare är det av naturliga skäl orimligt att ålägga borgenärer som redan har lämnat en kredit som misskötts av gäldenären nya informationskrav och en ny kreditprövningsskyldighet när det inte är fråga om en ny kredit utan endast om att erbjuda konsumenten en möjlighet att göra rätt för sig med avseende på redan existerande och förfallna förpliktelser.

Det skall också uppmärksammas att även avbetalningsplaner rörande andra typer av konsumentfordringar än konsumentkrediter skulle kunna komma att betraktas som kreditavtal i direktivets mening. En sådan ordning skulle riskera att få oönskade konsekvenser.

Svensk Inkasso förordar därför att undantaget i artikel 2.2.g. utvidgas till att, utöver vad som redan anges, också omfatta alla betalningsanstånd som lämnas avseende uppsagda och förfallna kreditskulder som är föremål för indrivning.

Tydliggörande av skyldigheten att bedöma konsumentens kreditvärdighet (art 18)

I artikel 18 framgår det att kreditgivaren har en skyldighet att bedöma konsumentens förmåga att återbetala krediten baserat på nödvändig och proportionerlig information, utan att överskrida vad som är absolut nödvändigt för att göra en sådan bedömning. Det framgår därav inte om direktivet innebär en inskränkning i vilken information som kreditgivaren får lägga till grund för sin kreditbedömning. Svensk Inkasso anser att detta behöver tydliggöras ytterligare.

Vidare är värt att uppmärksamma att förekomsten av vissa förhållanden så gott som alltid i princip automatiskt kommer att resultera i att en kredit nekas, exempelvis om konsumenten har en betalningsanmärkning vid tidpunkten för kreditansökan. Om en kredit nekats i anledning av förekomsten av sådan betalningsanmärkning bör kreditgivaren inte behöva tillämpa vad som anges i artikel 18.6, eftersom det i dessa fall är tydligt att en ny bedömning inte kommer att resultera i ett annat beslut tas. Genom att undanta sådana situationer undviker man även ökade kostnader för kreditgivningen som i sin tur skulle riskera att drabba kredittagarkollektivet i stort.

Utökningen av kreditdatabaser

Svensk Inkasso ställer sig positiv till förslaget att utvidga informationen i kreditdatabaser till att även innefatta information om konsumenters försenade betalningar. Genom att utöka kreditdatabasernas information på detta vis adderas en ytterligare parameter som kreditgivare kan basera sin kreditbedömning på, vilket ger ett bättre kreditunderlag vid prövning. Detta kan i förlängningen komma att leda till att kreditinstituten kan ställa bättre krav på konsumentens betalningsmöjligheter och att konsumenters skuldsättning minskas.

Ersättningar vid betalningsförsummelse

Svensk Inkasso ställer sig positivt till att det i direktivet införs en uttrycklig bestämmelse som gör det möjligt för kreditgivare att debitera en kredittagare avgifter för betalningsförsummelser (artikel 35.3 och 35.4) eftersom kredittagarkollektivet i stort gagnas av att endast de som är i dröjsmål med betalning betalar för de kostnader som uppstår hos kreditgivaren i anledning av dröjsmålet. En sådan ordning torde också vara positiv för den allmänna betalningsmoralen i samhället.

Svensk Inkasso har genom remiss den 12 mars 2021 beretts tillfälle att inkomma med synpunkter på betänkandet ” Andra chans för krisande företag – En ny lag om företagsrekonstruktion” (SOU 2021:12).

Svensk Inkasso lämnar följande synpunkter i anledning av de i betänkandet lämnade förslagen.

Bakgrund

Svenska inkassobolag kommer i viss utsträckning i kontakt med rekonstruktionsförfaranden, dels i egenskap av ombud för borgenärer och dels som självständiga borgenär i fall där inkassobolaget självt är fordringsägare. Inkassobranschen berörs därför såväl direkt som indirekt av de föreslagna lagändringarna.

Förslaget till ny lag om företagsrekonstruktion

Skärpt livskraftstest positivt
Svensk Inkasso är positivt till att ett skärpt livskraftstest införs. Inkassobranschens uppfattning är att dagens lagstiftning fått till konsekvens att företagsrekonstruktioner i många fall har beviljats även i situationer där det inte har funnits några indikationer på att företagets lönsamhet skulle kunna förändras i någon väsentlig utsträckning och där rekonstruktionens huvudsakliga funktion har blivit att ett betalningsanstånd utverkats.

Livskraftstestet bör ta borgenärernas intressen som utgångspunkt och det bör vara upp till företaget att visa att borgenärernas utfall blir bättre genom en rekonstruktion än genom en konkurs. Kan företaget inte visa detta bör ansökan om rekonstruktion regelmässigt avslås.

Krav på ordnad bokföring
Svensk Inkasso ställer sig positivt till att det införs krav på gäldenärsföretagens bokföring för att rekonstruktion skall beviljas. Det är emellertid oklart av den föreslagna bestämmelsens lydelse vem som har att visa att bokföringen inte är behäftad med felaktigheter. Det bör därför förtydligas att det är företaget självt som skall styrka att bokföring har skett i enlighet med tillämplig redovisningslagstiftning och att den inte är behäftad med sådana brister och fel som gör att det inte går att bedöma rörelsens resultat m.m.

Lägsta gräns för ackordslikvid, samt en högre röstmajoritet, bör bibehållas
Svensk Inkasso ansluter sig till det särskilda yttrande som upprättats av Zingmark (s. 781-783). Den nuvarande regleringen som innebär att ett offentligt ackord skall motsvara minst 25 % av fordringarnas belopp bör alltjämt gälla vid beslut om ackord inom ramen för rekonstruktionsförfarandet. Ett företag som behöver större skuldavskrivning än så är sannolikt så insolvent att det inte är lämpligt att företaget, mot bakgrund av det skärpta livskraftstestet, alls bör beviljas rekonstruktion.

Det saknas vidare bärande skäl till varför ett sådant krav skall upprätthållas vid ett ackord inom ramen för den föreslagna lagen om offentlig skulduppgörelse, men inte vid ackord inom ramen för en rekonstruktion.

Även de idag gällande reglerna om borgenärsmajoritet bör upprätthållas. I fall där borgenärerna erhåller mindre än 50 % av fordringarnas belopp bör fortsatt gälla att 75 % av de röstande skall enas om förslaget och att deras fordringar skall uppgå till 75 % av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp.

Förslaget till lag om offentlig skulduppgörelse

Svensk Inkasso ifrågasätter om det verkligen föreligger ett behov av en särskild lag om offentlig skulduppgörelse på det vis som beskrivs i utredningen.

Det torde vara ovanligt att ett i och för sig livskraftigt bolag hamnar i betalningssvårigheter endast på grund av en alltför stor skuldbörda. Tvärtom är ofta betalningssvårigheterna orsakade av att företaget antingen inte är livskraftigt alls eller orsakade av strukturella problem i affärsmodell eller ledning som utan åtgärder omöjliggör att företaget åter blir lönsamt. Det är därför oklart vid vilka situationer en offentlig skulduppgörelse skulle komma på fråga istället för en regelrätt rekonstruktion.

Skall en dylik lag införas ställer sig Svensk Inkasso positivt till att ett krav på förhandsanslutning uppställs i enlighet med vad som föreslås i betänkandet. Risken finns annars att förfarandet skulle kunna missbrukas till nackdel för borgenärerna.

På samma sätt som anförts ovan avseende majoritetskrav bör motsvarande majoritetskrav som idag gäller vid ackordsförhandling i vid företagsrekonstruktion gälla också vid fastställande av offentlig skulduppgörelse.

Svensk Inkasso har genom remiss den 2021-02-22 beretts tillfälle att inkomma med synpunkter på betänkandet ”Insolvensdirektivet och reglerna om skuldsanering” (Ds 2021:6).

Sammanfattande inställning

Svensk Inkasso lämnar, dock med de kommentar som lämnas nedan, i huvudsak förslagen utan erinran. De kommentarer som lämnas avser skuldsaneringslagen, men samma justeringar som görs gällande avseende den lagen behöver givetvis göras även i lagen om skuldsanering för företagare.

Uppmaningen att borgenären skall uppge sitt organisationsnummer, 19 § skuldsaneringslagen (och 21 § lagen om skuldsanering för företagare)

I förslaget anges att en borgenär som skall anmäla sina fordringar skall uppmanas att uppge sitt person- eller organisationsnummer.

Det får här uppmärksammas att det torde vara mycket vanligt förekommande att nödlidande fordringar mot skuldsaneringsgäldenärer har förvärvats av utländska borgenärer i form av t ex finansbolag inom och utom EU och att dessa saknar svenska organisationsnummer. Vidare behöver t ex svenska ideella föreningar inte ha organisationsnummer, men har ändå rättskapacitet som juridiska personer.

Att uppställa krav lagtexten på att organisationsnummer skall uppges riskerar, även om det bara rör sig om en uppmaning, att få effekten att borgenärer utan svenskt person- eller organisationsnummer felaktigt kan bibringas uppfattningen att de inte skulle vara behöriga att anmäla fordringar. Kravet på att organisationsnummer skall uppges bör mot denna bakgrund tas bort då det kan innebära ett hinder mot att vissa borgenärer kan ta tillvara sin rätt. Alternativt kan kravet modifieras så att ”…om borgenären har ett sådant” läggs till i lagtexten.

Utbetalningsregeln i 41 a § skuldsaneringslagen (och 43 a§ lagen om skuldsanering för företagare)

Den allmänna preskriptionstiden för privata fordringar är 10 respektive 3 år. Skuldsaneringsbeslutet är enligt 44 § skuldsaneringslagen en exekutionstitel. Det saknas anledning att frångå huvudregeln att den borgenär som erhållit en exekutionstitel kan få betalt i enlighet med densamma såframt fordran inte är preskriberad.

För det fall bestämmelsen skulle införas i sin föreslagna lydelse riskerar såväl gäldenär som borgenärer att hamna i en ohållbar situation. Enligt den nya bestämmelsen skulle en borgenär ha kunnat gå förlustig de medel som inbetalats till Kronofogdemyndigheten samtidigt som samma borgenär enligt 44 § torde kunna begära verkställighet mot gäldenären för att senare och inom preskriptionstiden utfå samma belopp. Även om det i 44 § skuldsaneringslagen anges att verkställighet inte får inte avse annat än vad som redan skulle ha betalats ut till borgenären enligt beslutet om skuldsanering syftar denna bestämmelse nämligen på själva exekutionstiteln och den rätt till betalning som borgenären därigenom tillerkänns. En senare förklaring av Kronofogdemyndigheten att borgenären förlorar rätten till vissa till myndigheten inbetalda medel kan rimligtvis inte påverka den rätt som tillkommer borgenären enligt en lagakraftvunnen exekutionstitel.

Kronofogdemyndigheten bör därför, för de medel som av någon anledning inte kan utbetalas till rätt borgenär, innehålla desamma under fordrans preskriptionstid och först därefter fördela medel mellan övriga borgenärer eller utbetala medlen till gäldenären. Först när denna tid gått och utbetalning till gäldenären eller övriga borgenärer inte är möjlig bör medlen tillfalla staten.

Mot bakgrund av att problemet med medel som kvarstår hos Kronofogdemyndigheten inte förefaller särskilt stort, då endast 1,8 MSEK som inte kunnat betalas ut var innestående hos Kronofogdemyndigheten i maj 2020, finns det skäl att överväga om den föreslagna bestämmelsen alls bör införas – särskilt då den synes syfta till att frångå allmänt vedertagna principer om borgenärernas rätt att erhålla betalning enligt exekutionstitel.

Beträffande frågan om fördelning mellan övriga borgenärer av medel som inte kan betalas ut till en viss borgenär bör det enligt Svensk Inkassos uppfattning framgå redan av lagtexten hur fördelningen skall ske, d v s att den skall ske proportionerligt mellan borgenärerna, men att ingen borgenär skall erhålla ett större belopp än vad den i skuldsaneringen anmälda fordran uppgick till.

I författningskommentaren bör härvid även förtydligas vad som avses med begreppet ”den ursprungliga fordran” som idag används i sammanhanget. Rimligen är det storleken på den i skuldsaneringen anmälda fordran som härvid avses, varför detta begrepp lämpligen bör användas istället.